En Sannolik Historia

Helena uppfyller en gammal dröm när hon och hennes man köper en liten gård i Norrland för att driva hotell. Men äktenskapet knakar i fogarna och snart är skilsmässan ett faktum. Kvar står Helena med hotellet, en förlorad tillvaro och en olycklig tonårsdotter. Finansmannen Anders karriär har varit framgångsrik. Men i takt med att pengarna strömmat in har tillvaron känts alltmer meningslös. På en raksträcka i Norrland utmanar han ödet och gasar och tänker att nu får det gå som det vill. Han vaknar upp på ett sjukhus. Efter sjukhusvistelsen tar han in på ett litet hotell i en norrländsk by. Där möter han Helena.

I byn bor också den gamle Verner. Han lever utanför gemenskapen och uppfattas som en kuf. Ändå blir det han som får Helena och Anders att inse att det som de försöker förtränga i sina liv istället kan ge dem kraft att bryta gamla tankemönster och gå vidare.

Med säker hand, stark psykologisk laddning och en osviklig känsla för att blottlägga det djupt mänskliga, skildrar Karin Alvtegen i En sannolik historia relationer, sorg, konflikträdsla, fördomar och kärlek.

Alvtegen är den psykologiska laddningens mästarinna.

Varifrån kommer ilska, fördomar, hat, förakt, snålhet, avundsjuka? Alvtegen undersöker dessa våra mest skamliga hemliga rum och lägger en varm hand på var och en som söker befrielse från bitterheten. Var och en av huvudpersonerna har anledning att försöka glömma en förlorad barndom, och att skylla allt på det avvikande eller svåra att förstå, men var och en har också möjlighet att själv ta ansvar för sitt liv. (—) Så predikar Karin Alvtegen också tolerans och samtal istället för hårdhet och oförsonlighet. Det kan förstås kallas för en slags revolution på Jesusnivå, men poängen är inte att dra ut tänderna på ilskan utan att hitta orsaken till den och rikta den åt rätt håll. Då blir den så mycket mer effektiv – och befriande.

I Karin Alvtegens nya roman En sannolik historia är grundstämningen desillusionerad välvilja, det som blivit kvar – eller som syns mycket tydligare – då hon här beskurit sin fiktion på den tidigare deckarintrigen.  (—)  En sannolik historia tillhör kategorin relationsromaner, vilket låter trist – vi har ju haft flockar av dem det senaste decenniet – men Alvtegen lyckas undgå de alltför uppenbara terapeutiska fällorna; hon är istället lite förtjust i kvantfysik, och låter denna utgöra en eggande bakgrund till vardagligheterna.

Med osviklig känsla för det djupt mänskliga målar Karin Alvtegen lågmält upp vad kärlek, svek, konflikträdsla, fördomar och förtroenden kan göra med människor.

När Karin Alvtegen nu på allvar och uttryckligen lämnar den deckargenre hennes böcker ändå aldrig riktigt passat i, gör hon det med romanen En sannolik historia. Att det är ett genrebyte som sker märks knappt, förutom förstås att Alvtegen nu skildrar en verklighet som är nästan misstänkt fri från brottslighet; för den som till äventyrs skulle vara orolig bibehåller Alvtegen sin omisskänneliga stil också här – att på klar, enkel prosa ta sig an stora och svåra frågor. 

Alvtegen känner för sig berättelse och hon känner för sina karaktärer, detta är inte vilken sannolik historia som helst utan en som kräver varsamhet och omsorg. Jag skulle vilja påstå att Alvtegen är en empatisk författare. Låter det alldeles desillusionerat att säga att det inte hör till vanligheten nuförtiden? Jag tror på Alvtegen, och det gör jag för att hon så uppenbart tror på sin egen berättelse. Hon tror dessutom på människans till synes oändliga chanser att börja om och göra rätt.

[En sannolik Historia] uttrycker en tydlig vilja från Alvtegens sida; att få läsaren att tänka till kring den moderna människans habegär, trångsynthet och livsstress. Genom den udda karaktären Verner lyckas Alvtegen bjuda in till existentiella tankar och teorier om människans vandring på jorden på ett naturligt sätt.  
Denna mångbottnade roman är ett mycket bra bevis på en författares förmåga att skildra människans psykologi på ett underhållande och fängslande sätt. Och se, det behövdes inte ett enda blodigt mord för att få mig att sitta som klistrad med boken i hand.
Hur fick du idén till En sannolik historia?

En kurs om vår sinnrika hjärna och en dokumentärfilm om kvantfysik. Kursen fördjupade mitt intresse för psykologi. Jag lärde mig att det finns lika många verklighetsuppfattningar som det finns människor. Det innebär att vår egen tolkning är begränsad och ibland till och med felaktig, alla intryck filtreras genom våra tidigare erfarenheter. Så hur lätt är det egentligen att tänka om när livet kräver en förändring? Samtidigt bygger hjärnan om sig under hela livet beroende på vad vi tänker och gör. Vilken möjlighet som plötsligt öppnar sig!

Och filmen om kvantfysik. Hela min världsbild ställdes på ända. Efteråt hade jag fler frågor än svar men efter att ha fått smak på mysteriet ville jag veta mer. Problemet var att hitta begripliga fackböcker i ämnet, för när till och med nobelpristagare påstår att ingen riktigt förstår sig på kvantfysik var det ju inte så lätt för en obildad författare.

Men nu var det ju en roman jag ville skriva. Då behövdes en god historia med intressanta karaktärer. Åtminstone måste jag tycka det själv för att inte ge upp när det tar emot under skrivprocessen. Som i mina tidigare böcker är det mänskliga dramat det väsentliga. Med tiden föddes Helena, Anders, Verner och Anna-Karin. I nästan tre års tid har de levt och verkat i min hjärna och de har fått mig att fundera runt relationer, separationer, sorg, konflikträdsla, fördomar och kärlek. Nu ska de ut och leva sina egna liv i En sannolik historia. Och jag måste erkänna – jag saknar dem redan.