”Jag är släkt med Astrid Lindgren.”
Tidigt förstod jag, mina syskon och kusiner att det låg något märkligt och storslaget gömt i de orden. De användes inte i onödan, men någon gång ibland vid särskilda tillfällen togs de i bruk och alltid med samma resultat. Vilken ålder det var på åhöraren spelade ingen roll, inte heller vad samtalet handlat om minuten före. Varje gång man uttalat de där orden stannade allting av och plötsligt befann man sig mitt i händelsernas centrum.
Men så kom naturligtvis den självklara följdfrågan.
”Hur är ni släkt?”
Det där var ett litet riskmoment, och det var viktigt att man förklarade pedagogiskt för att inte förlora den uppmärksamhet man vid tillfället tyckt sig vara i behov av. För vem känner sin morfars syster eller mammas faster? De flesta har inte en aning om ifall det ens existerar några gammelfastrar i deras släkt. För alla har tyvärr inte tillgång till en plats som Näs. Det har vi i vår släkt. Och jag tror att vi alla är medvetna om vilken ynnest det är.
En lördag i augusti 1894 gick min gammelfarfar Samuel August Ericsson den två mil långa vägen mellan Vennebjörke och sitt föräldrahem i Sevedstorp. Om den vandringen har Astrid själv berättat i ”Samuel August från Sevedstorp och Hanna i Hult ”, och det var tack vare den som familjen Ericsson tog över arrendet på Näs. Så småningom tog Samuel August över efter sina föräldrar. Hans och Hannas fyra barn (min morfar Gunnar, Astrid, Stina och Ingegerd) växte upp på gården och när Samuel August blev för gammal var det dags för min morfar att ta över. Min mamma och hennes två systrar föddes på Näs och de blev andra generationen Bullerbybarn.
Själv är jag född och uppvuxen i Huskvarna. Nästan varje helg åkte vi de elva milen till mormor och morfar på Näs i Vimmerby, och de flesta jular och lov tillbringades också där i en salig röra av mostrar, morbröder och kusiner. Några gånger varje år kom gammelfastrarna på besök till sitt barndomshem. Astrid lite oftare, för när jordbruket lades ner och arrendet upphörde 1965 köpte morfar och Astrid husen på Näs. Det röda, som går under benämningen Bullerbyn, renoverade och inredde Astrid så att det ser ut som det gjorde i hennes egen barndom. Det var där hon bodde när hon kom hem till Näs, och det var där hon lekte häxa med oss brorsbarnbarn. Lekte och lekte förresten. Det var det som var det roliga när vi lekte med Astrid. Vi var liksom aldrig riktigt säkra på om hon inte egentligen hade förvandlats till en riktig häxa, för så bra var hon på att leka. Det brukade inte vuxna vara. Leken gick till så, att häxan hade sitt bo i köket. Genom köksdörren stack hon ut den gamla brödspaden, och på den hade hon placerat små chokladbitar som bete. Nog för att vi barn visste att vi skulle fastna på brödspaden om vi tog de där bitarna, men det ingick i leken att vi glömde det mellan gångerna. När vi väl blivit fasttagna halade hon in oss i köket och stoppade ner oss i vedlåren. Med häxliknande röst sa hon att hon skulle hämta fårsaxen så att hon kunde klippa av oss vårt vackra hår. Men för att nå den saxen måste hon turligt nog vända ryggen till och sträcka sig upp mot en hylla, och då visste vi att vi hade vår chans. Snabba som vesslor tog vi tillfället i akt och fick snabbt upp locket, skavde över kanten och försvann ut i friheten. Men ibland var häxan oberäknelig. Det hände att hon struntade i brödspaden och sin sofistikerade fångstmetod och helt enkelt kom utrusande ur sin kula och jakten gick vild mellan kammare, sal och hall. Det enda ställe där vi var fredade var under sängarna i gästrummet, och jag minns att jag låg där en gång och försökte trösta min tre år yngre kusin som kanske var lite för liten för att riktigt uppskatta den där häxleken. Hon låg där intryckt mot väggen och grät av skräck och jag gjorde mitt bästa för att trösta henne. Kanske inte bara av omsorg, utan också i rädsla över att leken skulle upphöra om Astrid skulle råka titta ut ur häxan och upptäcka den vettskrämda fyraåringen under sängen.
Jag tror att alla människor skulle må bra av att ha tillgång till ett släktställe som Näs. En plats där man i rakt nedstigande led kan spåra sina rötter och kliva omkring bland kvarlämnade saker och ting. Att över alla generationsgränser umgås och ta följe genom livet, kanske inte så mycket i varandras vardag, men att med jämna mellanrum kunna återvända till alltings ursprung och få ta del av varandras erfarenheter. Veta att vi finns där allihop om eller när det behövs. För mig har det alltid känts som ett tryggt skyddsnät.
I skrivande stund sitter jag på övervåningen i det ”nya” huset på Näs, det som byggdes 1920 när det röda blev för litet för den växande familjen. På min högra sida står det vita vitrinskåpet som finns med på så många av de äldre släktbilderna. Där ligger Samuel Augusts alla medaljer från framgångsrik hästuppfödning, en silverplakett från 1925 med en inristad gratulation på hans 50-årsdag, ett inramat fotografi av min mamma som barn, mormor och morfars reseminnen från 50- och 60-talet, små oidentifierbara figurer i lera som säkert är gamla julklappar från mig och mina kusiner. Ingen särskild ordning, men allt som små minnesmärken genom släkthistorien. Och genom väggen från rummet intill, det som en gång var Astrids och Stinas sovrum, hör jag mina tonåriga barn sitta och viska med sina jämngamla sysslingar. I samma rum där jag en gång satt och viskade med mina kusiner. Och jag känner en djup tacksamhet över att få uppleva det jag gör just nu i denna stund.
”Dä ä ene unn´lie unger” sa Samuel August på sin ålders höst när han begrundade att alla hans fyra bondungar hade växt upp och som yrkesverksamma sysslat med ord. Morfar och Astrid som författare, Stina som översättare och Ingegerd som journalist. Morfar (förebild för Lasse i Bullerbyn) dog när jag var 9 år, och ju mer jag har fått höra om honom, desto större känns förlusten över att jag som vuxen aldrig fick lära känna honom. Gammelfastrarna däremot har alltid haft en central plats i släkten, och nog var de unn´lie alltid, men i ordets allra mest positiva bemärkelse. Jag minns en resa vi gjorde över en helg i november 1996. Det var året innan Ingegerd dog, och därför är jag så särskilt glad över att vi hann göra den resan. Astrid, Stina och Ingegerd skulle delta i en Astrid Lindgren konferens i Vimmerby, och jag hade det stora nöjet att agera chaufför under helgen. Från Stockholm till Vimmerby, under helgen mellan otaliga arrangemang där systrarna förväntades delta och så på söndagen tillbaka till Stockholm igen. Det var ut och in i bilen och på och av med säkerhetsbälten och vid något tillfälle under en kortare sträcka minns jag att vi dessutom hade min mamma i bagageutrymmet. (Det var en kombi så det gick ingen större nöd på henne.) Uttröttade men vid gott humör lät sig systrarna forslas runt i Vimmerby. Tre kvinnor runt de 90, till kropps lite trötta, men med ett intellekt som det bokstavligen sprakade om. Slagfärdigheten, humorn, intelligensen. Allt blev plötsligt så påtagligt där i bilen. Jag insåg under den där helgen att bättre kvinnliga förebilder nog inte går att uppbåda. Och det slog mig att jag aldrig under hela uppväxten hört någon av dem lägga ut orden om feminism eller brist på jämlikhet, det var som om de aldrig ens slagits av tanken att inte alla människor skulle behandlas som jämlikar. Vad de gjorde var bara att på det mest självklara vis ta sig platsen, och därmed blev de också behandlade därefter. Istället för att till varje pris dela upp världen i ”kvinnligt” och ”manligt”, så tror jag att de valde att tänka ”mänskligt”.
Men låt oss gå tillbaka till min barndom, då när vi förstod att det låg något märkligt och storslaget i de där orden att vi var släkt med Astrid Lindgren. För mig var hon en av tre färgstarka gammelfastrar, men det var ingenting som avstannade om jag nämnde att jag var släkt med Stina eller Ingegerd. Lite obegripligt framstod det allt. Men ju äldre jag blev, desto mer begrep jag. Det var något högst märkvärdigt med Astrid. Att Astrid Lindgren hade skrivit alla de där böckerna som vi älskade och läste gång på gång, det var i sig naturligtvis oerhört beundransvärt, men det var ju inget som stod tatuerat i pannan på henne eller som hon själv satt och pratade om hela tiden. Nej, det var människan Astrid som framstod som alltmer unik ju äldre jag blev och ju mer jag förstod.
Om välvilja kan beskrivas som ett karaktärsdrag, så har jag aldrig mött någon människa som var så präglad av den egenskapen så som Astrid var. Att alltid ställa upp. Aldrig någonsin fråga sig vad där fanns för egen vinning utan som en självklarhet, när hon kunde, med pengar eller genom sin blotta uppenbarelse, försöka hjälpa andra att lösa deras problem. Att med en djupgående empati kunna leva sig in i andras upplevelser och vare sig det gällde släkt, vänner eller fullständiga främlingar lägga ner sin energi på att försöka ställa tillrätta. Både i stort och smått. Kunde hon vara till hjälp så var hon det.
I mitt eget liv löper hon som en röd tråd. I efterhand är det lätt att se var vägskälen finns i ens liv, och i några av mina mest avgörande har Astrid funnits med. Som när jag som 20-åring flyttade till Stockholm. Hemma i Huskvarna hade jag arbetat som rekvisitör på Jönköpings Länsteater, och min plan var att bege mig ut och söka jobb på någon av Stockholms teatrar. Det tyckte Astrid verkade riskabelt, för vem visste på vilka skumraskteatrar jag skulle kunna hamna. (Kanske mindes hon varningarna om vit slavhandel som hon själv hade fått när hon under helt andra omständigheter 60 år tidigare flyttat till huvudstaden.) Svensk Filmindustri skulle just filmatisera ”Alla vi barn i Bullerbyn”, och Astrid frågade filmens producent om det inte fanns något bruk för mig på scenografiavdelningen. Själv var jag ju inte dummare än att jag förstod att den stackars producenten inte gärna kunde säga nej till hennes förfrågan, och aldrig i mitt liv har jag väl så till den milda grad försökt leva upp till den perfekta arbetstagaren som under den inspelningen. För att bevisa att jag var värdig förtroendet. Och på något vis måste jag ha bestått provet, för jag blev kvar i filmbranschen i tolv år. Men det var Astrid som öppnade dörren.
Eller den gången då jag och min pojkvän bodde i en andrahandslägenhet sedan fyra år och värden plötsligt ville vräka den som hade förstahandskontraktet och därmed kasta ut oss på gatan. Det tyckte Astrid var orättvist och erbjöd sig att följa med oss till Hyresgästföreningen. Hon gick omkring där i de stora lokalerna på Hantverkargatan och sedan såg hon mannen som vi kommit för att tala med stint i ögonen och sa: ”Ja här har ni ju gott om plats för en hel hoper bostadslösa ungdomar.”
Det är så många gånger som Astrid har funnits där. Jag inser att min tillvaro i dag inte skulle se ut som den gör om det inte vore för Astrid. Och jag fylls av en djup tacksamhet.
En gång i mitt liv har jag medvetet tigit om vårt släktskap. Det var när jag själv plötsligt och utan förvarning skrev min första bok. Det skedde under en lång sjukskrivning och ingen visste att jag satt och skrev på en bok, inte ens jag själv, det märkte jag först när den var klar. Att hitta skrivandet var för mig som att upptäcka ett hemligt rum där jag aldrig hade varit förut, och när jag väl hade funnit det så ville jag stanna där. Men inte med hjälp från någon annan än av mig själv. Det kan ju tyckas falla sig naturligt att jag borde ha frågat Astrid om råd, men det gjorde jag inte. Först när förlaget dit jag hade skickat mitt manus meddelade att de ville ge ut boken ringde jag till Astrid och berättade den glada nyheten. Och självklart blev hon lika förvånad som alla andra i släkten. Jag hade aldrig haft några medvetna författarambitioner och än mindre försökt mig på att skriva något, så nyheten väckte naturligtvis en viss uppståndelse. Men en glad sådan. Jag bad mitt förlag att inte yppa ett ord om vårt släktskap. Genansen över att någon skulle kunna tro att jag försökte rida på Astrids unika författarskap var stor, och först när jag gett ut min tredje bok vågade jag med stolthet berätta om min fantastiska gammelfaster.
Något som förundrade oss alla i Astrids närhet var hur hon kunde vara så oberörd av sin enorma berömmelse. Som om hon varken eftersträvade eller behövde den. Den berörde henne inte, all dyrkan och alla vackra ord rann av henne och lyckades aldrig ta sig in i hennes kärna och förändra den. Hon var den hon var och förblev sådan livet ut.
Låt mig låna Hjalmar Söderberg berömda ord:
”Man vill bli älskad, i brist därpå beundrad, i brist därpå fruktad, i brist därpå avskydd och föraktad. Man vill inviga människorna någon slags känsla. Själen ryser för tomrummet och vill kontakt till varje pris.”
Om nu Hjalmar Söderberg hade rätt, vilket väl låter ganska rimligt, så finns här kanske en förklaring. För som Astrid själv skrev:
”Ett barn som blir kärleksfullt bemött och som älskar sina föräldrar lär sig av dem en kärleksfull inställning till hela sin omvärld och behåller denna grundinställning livet ut.”
Redan från barnsben sveptes Astrid in i den enorma kärlek som framför allt hennes far Samuel August spred omkring sig i hennes barndomshem. Och det fortsatte finnas mycket kärlek runt Astrid, för som man gör det, så blir det. Föräldrar, syskon, barn, barnbarn, barnbarnsbarn, släkt och vänner. Alla älskade henne för den hon var och inte för de fantastiska böcker som hon hade presterat. Kanske är det där förklaringen finns. Att kärlek redan tidigt ristades in i henne, och att det aldrig fanns något behov av att ta steget ner och finna tillfredställelse i att bli beundrad. Jag såg själv många gånger hur mäktiga, kostymklädda män förvandlades till små pojkar inför henne. Astrid själv behandlade alla människor hon mötte med samma respekt, om de var kungligheter eller uteliggare spelade ingen roll. Hur trött hon än var och hur innerligt gärna hon än ville stänga sin dörr och få vara lite ifred så lät hon aldrig sin frustration gå ut över någon som just då hade vågat närma sig. Att då själv bli behandlad som ”förmer” än andra, nästan som en gudomlighet, måste ha varit svårt att förlika sig med. Och jag minns att hon sa ibland när ståhejet omkring henne blev alltför påtagligt: ”Jag är så trött på den där Astrid Lindgren.”
Astrid beskrev ofta sig själv som djupt melankolisk och hennes sorg över orättvisor och lidande var djup och äkta. Ändå fanns där alltid en glimt i ögat, en rapp replik på lur. För mig gav hon galghumorn ett ansikte. Hon gick själv igenom svåra perioder i sitt liv men istället för att hemfalla åt bitterhet eller försöka förtränga dem använde hon sig av upplevelserna för att lättare kunna sätta sig in i andra människors situation. Vid något tillfälle erkände hon att hon genom sina framgångar kanske fått lite bättre självförtroende, och det självförtroendet lät hon sannerligen inte ligga obrukat utan använde sig av det när hon gav sig ut i den offentliga debatten och tog strid mot orättvisor var helst de uppstod. Långt upp i åren fortsatte hon att ge en röst åt det som många tänkt men som de inte vetat vad de skulle göra åt. En röst åt dem som inte själva hade verktygen att säga ifrån. Men det var inte som många trodde, att Astrid själv kastade sig ut i debatten – i varje fall inte under de senare åren. Hon uppvaktades ständigt av enskilda människor och organisationer som ville att hon skulle yttra sig om än det ena, än det andra. Vid ett besök på Näs i början av 90-talet var hon märkbart trött på ”den där Astrid Lindgren” som aldrig fick vara ifred. Vi uppmanade henne då att inte vara fullt så snäll utan säga ifrån ibland när hon inte orkade. ”Ni vet inte hur lång tid det tar att bara säga nej”, svarade hon. ” Jag har insett att det betyder en del vad jag säger, och kommer det då någon och vill att jag ska uttala mig om något som jag själv tycker är viktigt, så gör jag det.”
Det är just det personlighetsdraget som för mig gör Astrid så fullkomligt unik. Att det i denna värld går att dag efter dag välja det goda och dessutom göra det aktivt, så att det förändrar.
Visst är det väl en tröst, att så många människor ställde sig bakom henne och tog henne till sitt hjärta, just av den anledningen. Att hon genom att ställa sig upp och försöka göra något åt sakernas tillstånd, lever kvar i våra hjärtan som en stor förebild för rättvisa, välvilja och sunt förnuft.
Å vad jag önskar mig hennes mod! Hennes mod att när något upprörde henne kasta sig ut i debatten och utan att huka sig ta strid. Jag önskar så, att bara ett litet ynka uns av hennes mod också har hamnat i mina gener. För jag är släkt med Astrid Lindgren. Ja, det är jag.
– JAG ÄR SLÄKT MED ASTRID LINDGREN!