Om Karin Alvtegen

Innan jag skrev Skuld hade jag inte skrivit ett enda ord. Jag hade inte ens haft någon tanke på att bli författare. Att jag kunde skriva, det visste jag sedan jag gick i skolan, men jag förstod aldrig att det var en talang som jag borde göra något av.

Pressbilder

Hur det började

Jag är född 1965 och uppväxt i Huskvarna. Mina föräldrar är lärare och jag har två bröder, en storebror och en lillebror. Men sedan 1993 är det jag som är äldst. Den 21 juni det året rasade min storebror Magnus ner från ett berg och krossade huvudet. Just i den stunden, när telefonen ringde och jag mottog meddelandet att Magnus hade slagit ihjäl sig, förstod jag inte att det var just ett sådant ögonblick i livet då det dras ett tjockt rött streck i almanackan och ingenting någonsin kommer att bli som förut. Det var för mig omöjligt att förstå att det inte fanns någonting jag kunde göra för att allting skulle bli som vanligt igen.

Jag var i nionde månaden med mitt andra barn och som en ren överlevnadsinstinkt sköt jag sorgen åt sidan. Jag försökte vara duktig och inbillade mig att all den styrka som jag trodde att Magnus skulle ha visat i min situation hade förflyttats över till mig istället. I tre år kämpade jag mot det växande mörkret inom mig, tre år när jag för varje dag som gick blev alltmer rastlös, missmodig, rädd. Jag lyckades framgångsrikt dölja hur jag mådde för min familj och mina vänner, men till slut var jag ständigt på flykt. Att det var mig själv och mitt eget mörker jag försökte fly ifrån hade jag ingen aning om. Jag kände bara en sådan förtärande rädsla. Hur skulle jag kunna skydda mina barn, nu, när jag hade fått bevisat att vad som helst kan hända, när som helst. På en sekund kan allt plötsligt vara för sent. Så kom smällen. Efter ett år av sömnlöshet, bröstsmärtor och svårigheter att andas rasade jag ihop hemma på köksgolvet. Själv var jag övertygad om att jag drabbats av en hjärtinfarkt, men på akuten visade alla tester att jag var i utmärkt form.

Någon har kallat panikångest “själens sätt att kräkas”, och det var just vad min själ gjorde då. När jag väl hade gläntat på dörren till det där mörkret som hade tagit över inne i mig så fanns det ingen återvändo. Jag blev sjukskriven i ett halvår, vågade inte ens gå utanför min egen dörr. Skammen över att ha förlorat kontrollen var total.

Från ide till bok

Så en morgon vaknade jag med början till en historia i huvudet. Jag tänkte mig någon som mådde som jag, men som ändå vågade sig ut ur sin förskansning, och som blev konfronterad av en påträngande person. Den där någon, som jag hade vaknat med i huvudet, blev Peter Brolin, och utan att jag då visste det, skrev jag den där dagen första kapitlet till Skuld. Men vad som skulle hända sedan visste jag inte och det kändes som om det var nödvändigt att ta reda på det. Att hitta skrivandet var som att plötsligt upptäcka ett hemligt rum där jag aldrig hade varit förut. Jag skrev och skrev och hittade på historien under tiden, och fem veckor senare såg jag på antalet skrivtecken att jag nog nästan hade skrivit en bok. Vid det laget hade jag fått tillbaka viljan att gå vidare, och nu visste jag också vad det var jag ville göra. Jag ville skriva! Känslan av att ha fått tillbaka lusten, framtidstron, glädjen över att leva, var fantastisk. Jag letade i telefonkatalogens Gula Sidor och skickade iväg mitt manus…

Naturligtvis kan jag aldrig känna att det var värt att förlora Magnus om det var det som krävdes för att jag skulle upptäcka mitt skrivande. Hans plats står för alltid tom och han fattas oss ständigt. Däremot kan jag märkligt nog känna tacksamhet över vad sorgen efter honom har lärt mig. Jag vet numera vad som är viktigt i mitt liv och vad som inte är det, och jag har lärt mig vad som är verkliga problem och vad som egentligen inte är det. Sorgen lärde mig också att döden är en påminnelse om livet. Att det är ögonblicken vi bör ta tillvara på, för ingen vet vad som kommer att hända i nästa. Det enda vi med säkerhet vet kommer att följa oss genom resten av livet är konsekvenserna av de handlingar och val som vi gör just nu i denna stund.

Frågor & Svar

Ditt fullständiga namn?

Karin Anna Alvtegen.

När och var är du född och uppvuxen?

8 juni 1965, uppvuxen i Huskvarna.

Kan du säga något övergripande om ditt skrivande?

När jag begrundar de böcker jag har skrivit har jag insett att det finns ett genomgående tema. De handlar ofta om utsatta barn, men i mina böcker får man möta barnet när det är vuxet och själv försöker hantera sitt liv och sina relationer. Jag hoppas att mina böcker efter att sista sidan är läst ska lämna efter sig några frågeställningar att fundera över. Själv får jag mycket att fundera över när jag skriver dem.

Berätta om hur du arbetar praktiskt när du är mitt uppe i skrivprocessen. T ex har du historien klar när du börjar skriva eller utvecklar den sig allteftersom?

Tre förutsättningar är grundläggande för mig och min skrivvilja. Först att jag hittar ett tema, ett slags “sensmoral” kanske man kan kalla det, att ställa frågor runtomkring. Därefter är det oerhört viktigt att jag uppfinner intressanta karaktärer med psykologisk trovärdighet. Och sist men inte minst – att allt vävs samman i en spännande historia med oväntade vändpunkter. Från att det första fröet faller går jag sedan runt och utvecklar karaktärer och historien i huvudet. Då läser jag travvis av facklitteratur i alla möjliga märkliga ämnen. Under den perioden, som varar ungefär ett år, skriver jag bara någon enstaka minnesanteckning och till slut är huvudet sprängfyllt. Då är det dags att börja skriva. Boken är då i stort sett klar i huvudet, jag vet precis vart jag ska och strukturen växer fram av sig själv under själva skrivandet. I mina tre senaste böcker har jag till och med vetat sista meningen innan jag börjar skriva. Under själva skrivprocessen lever jag isolerat och umgås nästan bara med min familj. Ibland åker jag iväg till Sigtuna Stiftelse och sitter där en vecka och skriver dygnet runt. De partier som jag skriver där blir nästan alltid de bästa, eftersom jag kan skriva så koncentrerat. Själva skrivandet brukar ta nio, tio månader. Jag känner mig fantastiskt privilegierad som just nu i livet har möjlighet att skriva på heltid. Som så mycket annat jag uppskattar i tillvaron, är det dock ingenting som jag tar för självklart.

Idag verkar det vara många som vill bli författare. Vilka för- och nackdelar finns med yrket tycker du?

Eftersom jag är något av en ensamvarg så passar mig yrket perfekt. Men det är onekligen väldigt ensamt. Jag uppskattar också att kunna styra min egen tid, därmed inte sagt att det innebär att man kan jobba mindre. Det gäller att ha självdisciplin. Det är så många gånger under skrivandet som det tar emot, då man ifrågasätter hela projektet, när man kör fast och inte tycker sig komma vidare. Då gäller det att vara envis och inte ge upp. Kanske är det så att författeriet består av 30 % talang och 70 % beslutsamhet?
Numera innebär själva författaryrket också att man förväntas vara medial och göra mängder av intervjuer och föreläsningar. Själv sitter jag helst hemma och skriver.

Vad gör du när du inte skriver?

Jag är numera otroligt bra på att inte göra någonting, även om det tog mig nästan 35 år att lära mig. För mig är tid för vila och reflektion grundläggande för att hitta nya historier att berätta. Jag behöver helt enkelt ha lite tråkigt för att det ska hända något i skallen. Nu är jag 42 år och om allt går som det ska har jag kommit ungefär halvvägs genom livet. Jag har med åren insett att livet kommer närmare om man inte hela tiden låter sig distraheras av ständig aktivitet. Det betyder mycket för mig att bara spendera tid med min familj. Och så gillar jag att påta i trädgården.

Hur känns det att skriva om ämnen som skam, svek och skuld?

Jag är mycket intresserad av den mänskliga psykologin. Eftersom jag själv drabbades av djup depression och panikångest 1996 så vet jag av egen erfarenhet hur starkt vårt psyke påverkar vårt medvetande och vårt beteende. Ju äldre jag blir och ju mer jag lär mig blir jag dock alltmer övertygad om att vi i mångt och mycket själva kan påverka hur vi mår genom hur vi väljer att tänka. Men ibland gör förutsättningar och annat att vi hamnar ur kurs och behöver hjälp. Jag skulle ljuga om jag inte erkände att det kan kännas tungt under skrivandet. Jag har nästan inga miljöbeskrivningar utan befinner mig hela tiden i huvudet på dem jag skriver om, och i perioder påverkar de mig starkt. Men eftersom böckerna också går ut på att förstå varför mina karaktärer mår och beter sig som de gör känns det alltid bra efteråt. Då kan det ibland kännas som om jag har lärt mig något.

Var skriver du helst?

Jag har ett arbetsrum hemma. Ibland åker jag bort 4-5 dagar och då ställer jag om dygnet och skriver från lunch till klockan fyra på morgonen. Det brukar bli oerhört produktiva dygn. Jag har insett att jag inte ska ta mitt skapande och min kreativitet för given utan försöker numera ge dem de bästa förutsättningar jag kan för att de ska vilja stanna kvar. Därför tömmer jag almanackan när jag börjar skriva på en ny bok, och håller den så tom jag kan tills jag är klar. Då är det bara den närmaste familjen som får göra anspråk på min tid. Jag blir alltså ganska isolerad under skrivperioden och det ger mig en förutsättning att stanna kvar i mina karaktärers huvuden, vilket mer och mer börjar bli en förutsättning för att jag ska kunna berätta deras historia. Självklart höjer jag ribban för varje bok jag påbörjar, och jag skriver inte en rad förrän en tillräckligt intressant idé har utvecklats i tanken. Det kan ta sju till åtta månader att bara fundera, och när jag väl börjar skriva så har jag till stor del berätte sen klar i huvudet.

Vad är roligast: att skriva filmmanus eller böcker?

Att skriva böcker kontra filmmanus är egentligen helt olika saker. I böcker kan man sida upp och sida ner beskriva en människas tankar, bakgrund och sinnestämning. I ett filmmanus ska allt helst visas i bilder. Man måste tänka på ett annat sätt när man skriver. Den andra skillnaden är att jag har fullständig kontroll över en bok. Ner till sista kommatecknet är jag ansvarig för resultatet. I en filmprocess är många inblandade och man måste vara öppen för kompromisser. Ibland till det bättre och ibland till det sämre.

Vad läser du själv?

Jag läser oftast fackböcker eller biografier. När jag skriver läser jag ingen skönlitteratur alls. Dels för att jag har svårt att hänga med i en annan historia, dels för att jag inte vill påverka mitt eget språk.

Vad inspirerar dig?

En notis i tidningen. Samtal med människor. Flervåningshus med upplysta fönster. Promenader på kyrkogårdar. Egna tankar.

Vad blir du glad av?

Genuin välvilja.

Har du gått på några skrivarkurser?

Nej, några skrivarkurser eller andra utbildningar vad gäller skrivandet har jag inte gått. Jag följer inga som helst regler eller mallar, och försöker hela tiden överraska mig själv för att behålla skrivglädjen. Min strävan är att försöka skriva något annorlunda och därför vill jag helst inte lära mig hur man egentligen gör. Det börjar med att jag får en eller ett par idéer. Sedan ligger de och ruvar någonstans där inne i hjärnan och växer och blir mer detaljerade. Jag skriver aldrig några synopsis till mina böcker, och när jag väl börjar skriva (vilket kan dröja upp till ett år efter att den första lilla idén har landat) har jag i stort sett hela historien klar i huvudet. En början och ett slut, och däremellan öar av delmål. Ofta händer det oväntade saker på väg mellan de där öarna, ibland dyker det till och med upp nya karaktärer som jag inte har varit med och hittat på. I slutänden visar det sig alltid att just de karaktärerna är ovärderliga för historien. Jag brukar kalla det för “heliga ögonblick” när något sådant händer. Då det undermedvetna träder fram och tar över skapandeprocessen. Jag skriver alltid i kronologisk ordning, från första sidan till sista. Ingen mer än min man får läsa ett ord innan jag är färdig. Att påbörja en ny bok är för mig som att bege mig ut på en lång resa. Jag vet vart jag ska men inte hur jag ska ta mig dit. Under hela arbetet drivs jag framåt av ren hemlängtan, men inte förrän boken är färdig vet jag säkert att jag klarade mig helskinnad.

Vilken typ av läsekrets skriver du för?

Under själva skrivandet skriver jag bara för mig själv och min egen tillfredställelse. Om jag under skrivandet skulle sitta och tänka på mina eventuella läsare så skulle det inte bli mycket gjort. Jag tror mig inte kunna förändra världen med mina böcker, men om jag kan få en och annan att fundera över begreppen empati och människorespekt, så är jag mer än nöjd. För jag blir alltmer övertygad om att för att kunna förändra det stora, så måste vi börja med att förändra det lilla.

Karin och Astrid Lindgren

”Jag är släkt med Astrid Lindgren.”

Tidigt förstod jag, mina syskon och kusiner att det låg något märkligt och storslaget gömt i de orden. De användes inte i onödan, men någon gång ibland vid särskilda tillfällen togs de i bruk och alltid med samma resultat. Vilken ålder det var på åhöraren spelade ingen roll, inte heller vad samtalet handlat om minuten före. Varje gång man uttalat de där orden stannade allting av och plötsligt befann man sig mitt i händelsernas centrum.

Men så kom naturligtvis den självklara följdfrågan.

”Hur är ni släkt?”

Det där var ett litet riskmoment, och det var viktigt att man förklarade pedagogiskt för att inte förlora den uppmärksamhet man vid tillfället tyckt sig vara i behov av. För vem känner sin morfars syster eller mammas faster? De flesta har inte en aning om ifall det ens existerar några gammelfastrar i deras släkt. För alla har tyvärr inte tillgång till en plats som Näs. Det har vi i vår släkt. Och jag tror att vi alla är medvetna om vilken ynnest det är.

En lördag i augusti 1894 gick min gammelfarfar Samuel August Ericsson den två mil långa vägen mellan Vennebjörke och sitt föräldrahem i Sevedstorp. Om den vandringen har Astrid själv berättat i ”Samuel August från Sevedstorp och Hanna i Hult ”, och det var tack vare den som familjen Ericsson tog över arrendet på Näs. Så småningom tog Samuel August över efter sina föräldrar. Hans och Hannas fyra barn (min morfar Gunnar, Astrid, Stina och Ingegerd) växte upp på gården och när Samuel August blev för gammal var det dags för min morfar att ta över. Min mamma och hennes två systrar föddes på Näs och de blev andra generationen Bullerbybarn.

Själv är jag född och uppvuxen i Huskvarna. Nästan varje helg åkte vi de elva milen till mormor och morfar på Näs i Vimmerby, och de flesta jular och lov tillbringades också där i en salig röra av mostrar, morbröder och kusiner. Några gånger varje år kom gammelfastrarna på besök till sitt barndomshem. Astrid lite oftare, för när jordbruket lades ner och arrendet upphörde 1965 köpte morfar och Astrid husen på Näs. Det röda, som går under benämningen Bullerbyn, renoverade och inredde Astrid så att det ser ut som det gjorde i hennes egen barndom. Det var där hon bodde när hon kom hem till Näs, och det var där hon lekte häxa med oss brorsbarnbarn. Lekte och lekte förresten. Det var det som var det roliga när vi lekte med Astrid. Vi var liksom aldrig riktigt säkra på om hon inte egentligen hade förvandlats till en riktig häxa, för så bra var hon på att leka. Det brukade inte vuxna vara. Leken gick till så, att häxan hade sitt bo i köket. Genom köksdörren stack hon ut den gamla brödspaden, och på den hade hon placerat små chokladbitar som bete. Nog för att vi barn visste att vi skulle fastna på brödspaden om vi tog de där bitarna, men det ingick i leken att vi glömde det mellan gångerna. När vi väl blivit fasttagna halade hon in oss i köket och stoppade ner oss i vedlåren. Med häxliknande röst sa hon att hon skulle hämta fårsaxen så att hon kunde klippa av oss vårt vackra hår. Men för att nå den saxen måste hon turligt nog vända ryggen till och sträcka sig upp mot en hylla, och då visste vi att vi hade vår chans. Snabba som vesslor tog vi tillfället i akt och fick snabbt upp locket, skavde över kanten och försvann ut i friheten. Men ibland var häxan oberäknelig. Det hände att hon struntade i brödspaden och sin sofistikerade fångstmetod och helt enkelt kom utrusande ur sin kula och jakten gick vild mellan kammare, sal och hall. Det enda ställe där vi var fredade var under sängarna i gästrummet, och jag minns att jag låg där en gång och försökte trösta min tre år yngre kusin som kanske var lite för liten för att riktigt uppskatta den där häxleken. Hon låg där intryckt mot väggen och grät av skräck och jag gjorde mitt bästa för att trösta henne. Kanske inte bara av omsorg, utan också i rädsla över att leken skulle upphöra om Astrid skulle råka titta ut ur häxan och upptäcka den vettskrämda fyraåringen under sängen.

Jag tror att alla människor skulle må bra av att ha tillgång till ett släktställe som Näs. En plats där man i rakt nedstigande led kan spåra sina rötter och kliva omkring bland kvarlämnade saker och ting. Att över alla generationsgränser umgås och ta följe genom livet, kanske inte så mycket i varandras vardag, men att med jämna mellanrum kunna återvända till alltings ursprung och få ta del av varandras erfarenheter. Veta att vi finns där allihop om eller när det behövs. För mig har det alltid känts som ett tryggt skyddsnät.

I skrivande stund sitter jag på övervåningen i det ”nya” huset på Näs, det som byggdes 1920 när det röda blev för litet för den växande familjen. På min högra sida står det vita vitrinskåpet som finns med på så många av de äldre släktbilderna. Där ligger Samuel Augusts alla medaljer från framgångsrik hästuppfödning, en silverplakett från 1925 med en inristad gratulation på hans 50-årsdag, ett inramat fotografi av min mamma som barn, mormor och morfars reseminnen från 50- och 60-talet, små oidentifierbara figurer i lera som säkert är gamla julklappar från mig och mina kusiner. Ingen särskild ordning, men allt som små minnesmärken genom släkthistorien. Och genom väggen från rummet intill, det som en gång var Astrids och Stinas sovrum, hör jag mina tonåriga barn sitta och viska med sina jämngamla sysslingar. I samma rum där jag en gång satt och viskade med mina kusiner. Och jag känner en djup tacksamhet över att få uppleva det jag gör just nu i denna stund.

”Dä ä ene unn´lie unger” sa Samuel August på sin ålders höst när han begrundade att alla hans fyra bondungar hade växt upp och som yrkesverksamma sysslat med ord. Morfar och Astrid som författare, Stina som översättare och Ingegerd som journalist. Morfar (förebild för Lasse i Bullerbyn) dog när jag var 9 år, och ju mer jag har fått höra om honom, desto större känns förlusten över att jag som vuxen aldrig fick lära känna honom. Gammelfastrarna däremot har alltid haft en central plats i släkten, och nog var de unn´lie alltid, men i ordets allra mest positiva bemärkelse. Jag minns en resa vi gjorde över en helg i november 1996. Det var året innan Ingegerd dog, och därför är jag så särskilt glad över att vi hann göra den resan. Astrid, Stina och Ingegerd skulle delta i en Astrid Lindgren konferens i Vimmerby, och jag hade det stora nöjet att agera chaufför under helgen. Från Stockholm till Vimmerby, under helgen mellan otaliga arrangemang där systrarna förväntades delta och så på söndagen tillbaka till Stockholm igen. Det var ut och in i bilen och på och av med säkerhetsbälten och vid något tillfälle under en kortare sträcka minns jag att vi dessutom hade min mamma i bagageutrymmet. (Det var en kombi så det gick ingen större nöd på henne.) Uttröttade men vid gott humör lät sig systrarna forslas runt i Vimmerby. Tre kvinnor runt de 90, till kropps lite trötta, men med ett intellekt som det bokstavligen sprakade om. Slagfärdigheten, humorn, intelligensen. Allt blev plötsligt så påtagligt där i bilen. Jag insåg under den där helgen att bättre kvinnliga förebilder nog inte går att uppbåda. Och det slog mig att jag aldrig under hela uppväxten hört någon av dem lägga ut orden om feminism eller brist på jämlikhet, det var som om de aldrig ens slagits av tanken att inte alla människor skulle behandlas som jämlikar. Vad de gjorde var bara att på det mest självklara vis ta sig platsen, och därmed blev de också behandlade därefter. Istället för att till varje pris dela upp världen i ”kvinnligt” och ”manligt”, så tror jag att de valde att tänka ”mänskligt”.

Men låt oss gå tillbaka till min barndom, då när vi förstod att det låg något märkligt och storslaget i de där orden att vi var släkt med Astrid Lindgren. För mig var hon en av tre färgstarka gammelfastrar, men det var ingenting som avstannade om jag nämnde att jag var släkt med Stina eller Ingegerd. Lite obegripligt framstod det allt. Men ju äldre jag blev, desto mer begrep jag. Det var något högst märkvärdigt med Astrid. Att Astrid Lindgren hade skrivit alla de där böckerna som vi älskade och läste gång på gång, det var i sig naturligtvis oerhört beundransvärt, men det var ju inget som stod tatuerat i pannan på henne eller som hon själv satt och pratade om hela tiden. Nej, det var människan Astrid som framstod som alltmer unik ju äldre jag blev och ju mer jag förstod.

Om välvilja kan beskrivas som ett karaktärsdrag, så har jag aldrig mött någon människa som var så präglad av den egenskapen så som Astrid var. Att alltid ställa upp. Aldrig någonsin fråga sig vad där fanns för egen vinning utan som en självklarhet, när hon kunde, med pengar eller genom sin blotta uppenbarelse, försöka hjälpa andra att lösa deras problem. Att med en djupgående empati kunna leva sig in i andras upplevelser och vare sig det gällde släkt, vänner eller fullständiga främlingar lägga ner sin energi på att försöka ställa tillrätta. Både i stort och smått. Kunde hon vara till hjälp så var hon det.

I mitt eget liv löper hon som en röd tråd. I efterhand är det lätt att se var vägskälen finns i ens liv, och i några av mina mest avgörande har Astrid funnits med. Som när jag som 20-åring flyttade till Stockholm. Hemma i Huskvarna hade jag arbetat som rekvisitör på Jönköpings Länsteater, och min plan var att bege mig ut och söka jobb på någon av Stockholms teatrar. Det tyckte Astrid verkade riskabelt, för vem visste på vilka skumraskteatrar jag skulle kunna hamna. (Kanske mindes hon varningarna om vit slavhandel som hon själv hade fått när hon under helt andra omständigheter 60 år tidigare flyttat till huvudstaden.) Svensk Filmindustri skulle just filmatisera ”Alla vi barn i Bullerbyn”, och Astrid frågade filmens producent om det inte fanns något bruk för mig på scenografiavdelningen. Själv var jag ju inte dummare än att jag förstod att den stackars producenten inte gärna kunde säga nej till hennes förfrågan, och aldrig i mitt liv har jag väl så till den milda grad försökt leva upp till den perfekta arbetstagaren som under den inspelningen. För att bevisa att jag var värdig förtroendet. Och på något vis måste jag ha bestått provet, för jag blev kvar i filmbranschen i tolv år. Men det var Astrid som öppnade dörren.

Eller den gången då jag och min pojkvän bodde i en andrahandslägenhet sedan fyra år och värden plötsligt ville vräka den som hade förstahandskontraktet och därmed kasta ut oss på gatan. Det tyckte Astrid var orättvist och erbjöd sig att följa med oss till Hyresgästföreningen. Hon gick omkring där i de stora lokalerna på Hantverkargatan och sedan såg hon mannen som vi kommit för att tala med stint i ögonen och sa: ”Ja här har ni ju gott om plats för en hel hoper bostadslösa ungdomar.”

Det är så många gånger som Astrid har funnits där. Jag inser att min tillvaro i dag inte skulle se ut som den gör om det inte vore för Astrid. Och jag fylls av en djup tacksamhet.

En gång i mitt liv har jag medvetet tigit om vårt släktskap. Det var när jag själv plötsligt och utan förvarning skrev min första bok. Det skedde under en lång sjukskrivning och ingen visste att jag satt och skrev på en bok, inte ens jag själv, det märkte jag först när den var klar. Att hitta skrivandet var för mig som att upptäcka ett hemligt rum där jag aldrig hade varit förut, och när jag väl hade funnit det så ville jag stanna där. Men inte med hjälp från någon annan än av mig själv. Det kan ju tyckas falla sig naturligt att jag borde ha frågat Astrid om råd, men det gjorde jag inte. Först när förlaget dit jag hade skickat mitt manus meddelade att de ville ge ut boken ringde jag till Astrid och berättade den glada nyheten. Och självklart blev hon lika förvånad som alla andra i släkten. Jag hade aldrig haft några medvetna författarambitioner och än mindre försökt mig på att skriva något, så nyheten väckte naturligtvis en viss uppståndelse. Men en glad sådan. Jag bad mitt förlag att inte yppa ett ord om vårt släktskap. Genansen över att någon skulle kunna tro att jag försökte rida på Astrids unika författarskap var stor, och först när jag gett ut min tredje bok vågade jag med stolthet berätta om min fantastiska gammelfaster.

Något som förundrade oss alla i Astrids närhet var hur hon kunde vara så oberörd av sin enorma berömmelse. Som om hon varken eftersträvade eller behövde den. Den berörde henne inte, all dyrkan och alla vackra ord rann av henne och lyckades aldrig ta sig in i hennes kärna och förändra den. Hon var den hon var och förblev sådan livet ut.

Låt mig låna Hjalmar Söderberg berömda ord:

Man vill bli älskad, i brist därpå beundrad, i brist därpå fruktad, i brist därpå avskydd och föraktad. Man vill inviga människorna någon slags känsla. Själen ryser för tomrummet och vill kontakt till varje pris.”

Om nu Hjalmar Söderberg hade rätt, vilket väl låter ganska rimligt, så finns här kanske en förklaring. För som Astrid själv skrev:

Ett barn som blir kärleksfullt bemött och som älskar sina föräldrar lär sig av dem en kärleksfull inställning till hela sin omvärld och behåller denna grundinställning livet ut.”

Redan från barnsben sveptes Astrid in i den enorma kärlek som framför allt hennes far Samuel August spred omkring sig i hennes barndomshem. Och det fortsatte finnas mycket kärlek runt Astrid, för som man gör det, så blir det. Föräldrar, syskon, barn, barnbarn, barnbarnsbarn, släkt och vänner. Alla älskade henne för den hon var och inte för de fantastiska böcker som hon hade presterat. Kanske är det där förklaringen finns. Att kärlek redan tidigt ristades in i henne, och att det aldrig fanns något behov av att ta steget ner och finna tillfredställelse i att bli beundrad. Jag såg själv många gånger hur mäktiga, kostymklädda män förvandlades till små pojkar inför henne. Astrid själv behandlade alla människor hon mötte med samma respekt, om de var kungligheter eller uteliggare spelade ingen roll. Hur trött hon än var och hur innerligt gärna hon än ville stänga sin dörr och få vara lite ifred så lät hon aldrig sin frustration gå ut över någon som just då hade vågat närma sig. Att då själv bli behandlad som ”förmer” än andra, nästan som en gudomlighet, måste ha varit svårt att förlika sig med. Och jag minns att hon sa ibland när ståhejet omkring henne blev alltför påtagligt: ”Jag är så trött på den där Astrid Lindgren.”

Astrid beskrev ofta sig själv som djupt melankolisk och hennes sorg över orättvisor och lidande var djup och äkta. Ändå fanns där alltid en glimt i ögat, en rapp replik på lur. För mig gav hon galghumorn ett ansikte. Hon gick själv igenom svåra perioder i sitt liv men istället för att hemfalla åt bitterhet eller försöka förtränga dem använde hon sig av upplevelserna för att lättare kunna sätta sig in i andra människors situation. Vid något tillfälle erkände hon att hon genom sina framgångar kanske fått lite bättre självförtroende, och det självförtroendet lät hon sannerligen inte ligga obrukat utan använde sig av det när hon gav sig ut i den offentliga debatten och tog strid mot orättvisor var helst de uppstod. Långt upp i åren fortsatte hon att ge en röst åt det som många tänkt men som de inte vetat vad de skulle göra åt. En röst åt dem som inte själva hade verktygen att säga ifrån. Men det var inte som många trodde, att Astrid själv kastade sig ut i debatten – i varje fall inte under de senare åren. Hon uppvaktades ständigt av enskilda människor och organisationer som ville att hon skulle yttra sig om än det ena, än det andra. Vid ett besök på Näs i början av 90-talet var hon märkbart trött på ”den där Astrid Lindgren” som aldrig fick vara ifred. Vi uppmanade henne då att inte vara fullt så snäll utan säga ifrån ibland när hon inte orkade. ”Ni vet inte hur lång tid det tar att bara säga nej”, svarade hon. ” Jag har insett att det betyder en del vad jag säger, och kommer det då någon och vill att jag ska uttala mig om något som jag själv tycker är viktigt, så gör jag det.”

Det är just det personlighetsdraget som för mig gör Astrid så fullkomligt unik. Att det i denna värld går att dag efter dag välja det goda och dessutom göra det aktivt, så att det förändrar.

Visst är det väl en tröst, att så många människor ställde sig bakom henne och tog henne till sitt hjärta, just av den anledningen. Att hon genom att ställa sig upp och försöka göra något åt sakernas tillstånd, lever kvar i våra hjärtan som en stor förebild för rättvisa, välvilja och sunt förnuft.

Å vad jag önskar mig hennes mod! Hennes mod att när något upprörde henne kasta sig ut i debatten och utan att huka sig ta strid. Jag önskar så, att bara ett litet ynka uns av hennes mod också har hamnat i mina gener. För jag är släkt med Astrid Lindgren. Ja, det är jag.

– JAG ÄR SLÄKT MED ASTRID LINDGREN!