Karin Alvtegens böcker

Ditt fullständiga namn?

Karin Anna Alvtegen.

När och var är du född och uppvuxen?

8 juni 1965, uppvuxen i Huskvarna.

Kan du säga något övergripande om ditt skrivande?

När jag begrundar de böcker jag har skrivit har jag insett att det finns ett genomgående tema. De handlar ofta om utsatta barn, men i mina böcker får man möta barnet när det är vuxet och själv försöker hantera sitt liv och sina relationer. Jag hoppas att mina böcker efter att sista sidan är läst ska lämna efter sig några frågeställningar att fundera över. Själv får jag mycket att fundera över när jag skriver dem.

Berätta om hur du arbetar praktiskt när du är mitt uppe i skrivprocessen. T ex har du historien klar när du börjar skriva eller utvecklar den sig allteftersom?

Tre förutsättningar är grundläggande för mig och min skrivvilja. Först att jag hittar ett tema, ett slags ”sensmoral” kanske man kan kalla det, att ställa frågor runtomkring. Därefter är det oerhört viktigt att jag uppfinner intressanta karaktärer med psykologisk trovärdighet. Och sist men inte minst – att allt vävs samman i en spännande historia med oväntade vändpunkter. Från att det första fröet faller går jag sedan runt och utvecklar karaktärer och historien i huvudet. Då läser jag travvis av facklitteratur i alla möjliga märkliga ämnen. Under den perioden, som varar ungefär ett år, skriver jag bara någon enstaka minnesanteckning och till slut är huvudet sprängfyllt. Då är det dags att börja skriva. Boken är då i stort sett klar i huvudet, jag vet precis vart jag ska och strukturen växer fram av sig själv under själva skrivandet. I mina tre senaste böcker har jag till och med vetat sista meningen innan jag börjar skriva. Under själva skrivprocessen lever jag isolerat och umgås nästan bara med min familj. Ibland åker jag iväg till Sigtuna Stiftelse och sitter där en vecka och skriver dygnet runt. De partier som jag skriver där blir nästan alltid de bästa, eftersom jag kan skriva så koncentrerat. Själva skrivandet brukar ta nio, tio månader. Jag känner mig fantastiskt privilegierad som just nu i livet har möjlighet att skriva på heltid. Som så mycket annat jag uppskattar i tillvaron, är det dock ingenting som jag tar för självklart.

Idag verkar det vara många som vill bli författare. Vilka för- och nackdelar finns med yrket tycker du?

Eftersom jag är något av en ensamvarg så passar mig yrket perfekt. Men det är onekligen väldigt ensamt. Jag uppskattar också att kunna styra min egen tid, därmed inte sagt att det innebär att man kan jobba mindre. Det gäller att ha självdisciplin. Det är så många gånger under skrivandet som det tar emot, då man ifrågasätter hela projektet, när man kör fast och inte tycker sig komma vidare. Då gäller det att vara envis och inte ge upp. Kanske är det så att författeriet består av 30 % talang och 70 % beslutsamhet?
Numera innebär själva författaryrket också att man förväntas vara medial och göra mängder av intervjuer och föreläsningar. Själv sitter jag helst hemma och skriver.

Vad gör du när du inte skriver?

Jag är numera otroligt bra på att inte göra någonting, även om det tog mig nästan 35 år att lära mig. För mig är tid för vila och reflektion grundläggande för att hitta nya historier att berätta. Jag behöver helt enkelt ha lite tråkigt för att det ska hända något i skallen. Nu är jag 42 år och om allt går som det ska har jag kommit ungefär halvvägs genom livet. Jag har med åren insett att livet kommer närmare om man inte hela tiden låter sig distraheras av ständig aktivitet. Det betyder mycket för mig att bara spendera tid med min familj. Och så gillar jag att påta i trädgården.

Hur känns det att skriva om ämnen som skam, svek och skuld?

Jag är mycket intresserad av den mänskliga psykologin. Eftersom jag själv drabbades av djup depression och panikångest 1996 så vet jag av egen erfarenhet hur starkt vårt psyke påverkar vårt medvetande och vårt beteende. Ju äldre jag blir och ju mer jag lär mig blir jag dock alltmer övertygad om att vi i mångt och mycket själva kan påverka hur vi mår genom hur vi väljer att tänka. Men ibland gör förutsättningar och annat att vi hamnar ur kurs och behöver hjälp. Jag skulle ljuga om jag inte erkände att det kan kännas tungt under skrivandet. Jag har nästan inga miljöbeskrivningar utan befinner mig hela tiden i huvudet på dem jag skriver om, och i perioder påverkar de mig starkt. Men eftersom böckerna också går ut på att förstå varför mina karaktärer mår och beter sig som de gör känns det alltid bra efteråt. Då kan det ibland kännas som om jag har lärt mig något.

Var skriver du helst?

Jag har ett arbetsrum hemma. Ibland åker jag bort 4-5 dagar och då ställer jag om dygnet och skriver från lunch till klockan fyra på morgonen. Det brukar bli oerhört produktiva dygn. Jag har insett att jag inte ska ta mitt skapande och min kreativitet för given utan försöker numera ge dem de bästa förutsättningar jag kan för att de ska vilja stanna kvar. Därför tömmer jag almanackan när jag börjar skriva på en ny bok, och håller den så tom jag kan tills jag är klar. Då är det bara den närmaste familjen som får göra anspråk på min tid. Jag blir alltså ganska isolerad under skrivperioden och det ger mig en förutsättning att stanna kvar i mina karaktärers huvuden, vilket mer och mer börjar bli en förutsättning för att jag ska kunna berätta deras historia. Självklart höjer jag ribban för varje bok jag påbörjar, och jag skriver inte en rad förrän en tillräckligt intressant idé har utvecklats i tanken. Det kan ta sju till åtta månader att bara fundera, och när jag väl börjar skriva så har jag till stor del berätte sen klar i huvudet.

Vad är roligast: att skriva filmmanus eller böcker?

Att skriva böcker kontra filmmanus är egentligen helt olika saker. I böcker kan man sida upp och sida ner beskriva en människas tankar, bakgrund och sinnestämning. I ett filmmanus ska allt helst visas i bilder. Man måste tänka på ett annat sätt när man skriver. Den andra skillnaden är att jag har fullständig kontroll över en bok. Ner till sista kommatecknet är jag ansvarig för resultatet. I en filmprocess är många inblandade och man måste vara öppen för kompromisser. Ibland till det bättre och ibland till det sämre.

Vad läser du själv?

Jag läser oftast fackböcker eller biografier. När jag skriver läser jag ingen skönlitteratur alls. Dels för att jag har svårt att hänga med i en annan historia, dels för att jag inte vill påverka mitt eget språk.

Vad inspirerar dig?

En notis i tidningen. Samtal med människor. Flervåningshus med upplysta fönster. Promenader på kyrkogårdar. Egna tankar.

Vad blir du glad av?

Genuin välvilja.

Har du gått på några skrivarkurser?

Nej, några skrivarkurser eller andra utbildningar vad gäller skrivandet har jag inte gått. Jag följer inga som helst regler eller mallar, och försöker hela tiden överraska mig själv för att behålla skrivglädjen. Min strävan är att försöka skriva något annorlunda och därför vill jag helst inte lära mig hur man egentligen gör. Det börjar med att jag får en eller ett par idéer. Sedan ligger de och ruvar någonstans där inne i hjärnan och växer och blir mer detaljerade. Jag skriver aldrig några synopsis till mina böcker, och när jag väl börjar skriva (vilket kan dröja upp till ett år efter att den första lilla idén har landat) har jag i stort sett hela historien klar i huvudet. En början och ett slut, och däremellan öar av delmål. Ofta händer det oväntade saker på väg mellan de där öarna, ibland dyker det till och med upp nya karaktärer som jag inte har varit med och hittat på. I slutänden visar det sig alltid att just de karaktärerna är ovärderliga för historien. Jag brukar kalla det för ”heliga ögonblick” när något sådant händer. Då det undermedvetna träder fram och tar över skapandeprocessen. Jag skriver alltid i kronologisk ordning, från första sidan till sista. Ingen mer än min man får läsa ett ord innan jag är färdig. Att påbörja en ny bok är för mig som att bege mig ut på en lång resa. Jag vet vart jag ska men inte hur jag ska ta mig dit. Under hela arbetet drivs jag framåt av ren hemlängtan, men inte förrän boken är färdig vet jag säkert att jag klarade mig helskinnad.

Vilken typ av läsekrets skriver du för?

Under själva skrivandet skriver jag bara för mig själv och min egen tillfredställelse. Om jag under skrivandet skulle sitta och tänka på mina eventuella läsare så skulle det inte bli mycket gjort. Jag tror mig inte kunna förändra världen med mina böcker, men om jag kan få en och annan att fundera över begreppen empati och människorespekt, så är jag mer än nöjd. För jag blir alltmer övertygad om att för att kunna förändra det stora, så måste vi börja med att förändra det lilla.